Jag fattar inte att det får gå till så här! (ang. mobbning) + 172 dagar
Läste just en artikel i Aftonbladet om en liten flicka som blev "bortvald" av sina klasskamrater (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4296351.ab). Fan säger jag bara. Det går över mitt förstånd hur vuxna människor kan tycka att detta är ett "bra" sätt att sätta ihop nya klasser. Jag minns med avsmak min egen skoltid fylld av konstant terror och rädsla, och just detta jävla väljandet hela tiden, t.ex. inför gymnastiklektionen där två i klassen skulle välja en efter en till sitt lag. Gissa vem som ALLTID blev vald sist, utan undantag? Är inte det mobbning (och främjande av mobbning från lärarens håll, för den delen) så vete fan vad som är det. Vuxna människor, dessutom med pedagogisk utbildning. Var tog den så kallade "pedagogiken" vägen?
Fuck it.
Idag har jag i alla fall 172 drogfria dagar =) Har just dammsugit och grejat lite, lycka på hög nivå! Eller inte, haha, men det måste ju göras, och vem måste göra det om inte jag. I övrigt har jag bakat småkakor och fixat pedikyr bland annat, annars har jag inte gjort mycket alls idag. I morgon ska jag och Johnny hem till min mor och hälsa på, det var ett tag sedan nu.
Over and out.
Varför slutade jag knarka? + 171 dagar
Hallå!
Jag vet att jag tidigare skrivit att jag skulle skriva en hyfsat uttömmande bakgrundshistoria när det började närma sig ett halvår (11 februari alltså), men jag känner att jag lika gärna kan ta det nu, så blir det en kortare reflektion sen.
Varför slutade jag knarka? Ja, det finns inte bara ett svar på det, det var ganska många faktorer. Jag ska försöka förklara så gott jag kan. Jag kommer även ta en liten bakgrundshistoria till hur jag började också, för att lättare kunna ge en överblick.
För många år sedan (herregud, det låter ju som att jag är typ 60+ ;-)) råkade jag ut för ett väpnat rån på min arbetsplats. Det blev vad man kallar en "trigger" alltså en utlösande faktor för de psykiska problem jag kom att få. I och med denna trigger kom en massa gamla saker upp, t.ex. mobbningen under hela grundskolan osv. Jag gick in i en psykos och försökte ta livet av mig. Jag blev satt på en anti-depressiv medicin som heter Efexor, vilken skulle ta ca 4 veckor innan den började verka. Dock var jag så psykotisk och deprimerad att sjukvården ansåg att jag inte skulle palla dessa veckor omedicinerad och skrev därför ut ett lugnande benzo-preparat som heter Stesolid (vilket kom att bli min så kallade inkörsport till drogvärlden). Problemet var bara det att jag snabbt upptäckte hur bra man mådde på Stesolid, så varför bara ta en när man mår så bra av tio? Tyvärr råkade jag få en läkare som var oerhört frikostig med benzo (jag skriver tyvärr, hade han inte varit det kanske det hade kunnat stoppas där och då), så han skrev ut i pincip vad jag ville, när jag ville. För att kunna sova skrev han även ut ett preparat som heter Stilnoct (detta kom att bli min "favorit").
Hur som helst, jag kom på att man kunde blanda detta med sprit för ännu skönare effekt, vilket jag till slut gjorde varje dag. Under åren kom även morfin, opiater, svamp, värktabletter, kodein och spice in i bilden. Jag sprang runt som en idiot till olika läkare för att få tabletter utskrivet, vilket jag oftast fick. Men det kommer en dag då det inte räcker. Jag var tvungen att börja köpa skiten på gatan, via Internet samt att jag åkte utomlands och smugglade en hel del.
Nu tänker jag hoppa framåt i tiden och förklara lite om hur och varför jag bestämde mig för att det måste räcka nu.
I augusti 2006 (tror jag det var, kan ha varit 2007 också, mitt minne är så knarkskadat) var jag på min första avgiftning. Det var helt krasst för att min make ville det. Jag var där i nästan två veckor. Efter en vecka ungefär hade jag börjat knarka igen.
I februari 2008 var jag på min andra avgiftning. Det var precis efter min senaste överdos, som jag kommer skriva om mer en annan gång. Den gången var jag där frivilligt, för jag insåg att nu kommer det gå åt helvete. Väl där började min kontaktperson prata om behandlingshem. Det tyckte jag han kunde glömma, men jag åkte dit i alla fall, för att min omgivning ville det. Jag stannade i 12 dagar. En vecka senare, när jag kommit hem, började jag knarka igen. Nu är vi framme i maj 2008.
Sommaren kom, och nu började jag fatta att jag var riktigt illa ute. Jag kommer i princip inte ihåg någonting från de senate åren, för jag har varit så drogad, jag har varit på fester jag inte kommer ihåg, jag köpte en bil som jag inte kommer ihåg, jag har varit på viktiga möten med FK bl.a. Inget kommer jag ihåg. JAg har glömt mina vänner och familj, de har bönat, bett gråtit, varit arga - men jag har inte lyssnat. Till slut insåg jag att detta var ohållbart. En annan sak som skrämde mig rejält var mina levervärden. Det finns två olika leverprover som heter A-SAT och A-LAT som ska se ut så här:
A-SAT ska ligga mellan 0,25 och 0,75, varav 0,75 är ohälsosamt högt. Mitt A-SAT låg på 4,3.
A-LAT är något liknande, fast mitt låg på 3,7.
Total leversvikt med andra ord. Jag insåg att jag höll på att ta livet av mig. Jag ringde behandlingshemmet och grät och bönade om att få komma tillbaks, vilket jag med öppenvårdens hjälp faktiskt fick. Tredje avgiftningen inleddes på östra sjukhusets avdelning 368, dit jag kom den 11 augusti 2008. Den 18 augusti kom jag åter till behandlingshemmet, där jag stannade fram tills det stängde för gott den 15 december.
Mitt äktenskap gick i kras under sommaren, men väl på behandlingshemmet igen träffade jag min nuvarande pojkvän, han är helt otroligt fantastisk och så fin och underbar så jag kan knappt tro att det är sant :-) Johnny heter han, och jag älskar honom så :-) Och när det blir jobbigt, när drogtankar kommer, då stöttar vi varann och hjälper varann att komma upp ovanför ytan igen. Han är helt fantastisk!
Och mina vänner och familj är superglada att jag är tillbaka, att jag är fri från det helvete, det fängelse som hållit mig fången i så många år. Jag inser att kampen inte är vunnen än, att jag måste vara vaksam och fortsätta kämpa, men det kommer jag att göra.
Jag inser att detta blev långt, men det är ändå i korta drag. Min historia. Och idag har jag 171 dagar :-)
Over and out!
Jag vet att jag tidigare skrivit att jag skulle skriva en hyfsat uttömmande bakgrundshistoria när det började närma sig ett halvår (11 februari alltså), men jag känner att jag lika gärna kan ta det nu, så blir det en kortare reflektion sen.
Varför slutade jag knarka? Ja, det finns inte bara ett svar på det, det var ganska många faktorer. Jag ska försöka förklara så gott jag kan. Jag kommer även ta en liten bakgrundshistoria till hur jag började också, för att lättare kunna ge en överblick.
För många år sedan (herregud, det låter ju som att jag är typ 60+ ;-)) råkade jag ut för ett väpnat rån på min arbetsplats. Det blev vad man kallar en "trigger" alltså en utlösande faktor för de psykiska problem jag kom att få. I och med denna trigger kom en massa gamla saker upp, t.ex. mobbningen under hela grundskolan osv. Jag gick in i en psykos och försökte ta livet av mig. Jag blev satt på en anti-depressiv medicin som heter Efexor, vilken skulle ta ca 4 veckor innan den började verka. Dock var jag så psykotisk och deprimerad att sjukvården ansåg att jag inte skulle palla dessa veckor omedicinerad och skrev därför ut ett lugnande benzo-preparat som heter Stesolid (vilket kom att bli min så kallade inkörsport till drogvärlden). Problemet var bara det att jag snabbt upptäckte hur bra man mådde på Stesolid, så varför bara ta en när man mår så bra av tio? Tyvärr råkade jag få en läkare som var oerhört frikostig med benzo (jag skriver tyvärr, hade han inte varit det kanske det hade kunnat stoppas där och då), så han skrev ut i pincip vad jag ville, när jag ville. För att kunna sova skrev han även ut ett preparat som heter Stilnoct (detta kom att bli min "favorit").
Hur som helst, jag kom på att man kunde blanda detta med sprit för ännu skönare effekt, vilket jag till slut gjorde varje dag. Under åren kom även morfin, opiater, svamp, värktabletter, kodein och spice in i bilden. Jag sprang runt som en idiot till olika läkare för att få tabletter utskrivet, vilket jag oftast fick. Men det kommer en dag då det inte räcker. Jag var tvungen att börja köpa skiten på gatan, via Internet samt att jag åkte utomlands och smugglade en hel del.
Nu tänker jag hoppa framåt i tiden och förklara lite om hur och varför jag bestämde mig för att det måste räcka nu.
I augusti 2006 (tror jag det var, kan ha varit 2007 också, mitt minne är så knarkskadat) var jag på min första avgiftning. Det var helt krasst för att min make ville det. Jag var där i nästan två veckor. Efter en vecka ungefär hade jag börjat knarka igen.
I februari 2008 var jag på min andra avgiftning. Det var precis efter min senaste överdos, som jag kommer skriva om mer en annan gång. Den gången var jag där frivilligt, för jag insåg att nu kommer det gå åt helvete. Väl där började min kontaktperson prata om behandlingshem. Det tyckte jag han kunde glömma, men jag åkte dit i alla fall, för att min omgivning ville det. Jag stannade i 12 dagar. En vecka senare, när jag kommit hem, började jag knarka igen. Nu är vi framme i maj 2008.
Sommaren kom, och nu började jag fatta att jag var riktigt illa ute. Jag kommer i princip inte ihåg någonting från de senate åren, för jag har varit så drogad, jag har varit på fester jag inte kommer ihåg, jag köpte en bil som jag inte kommer ihåg, jag har varit på viktiga möten med FK bl.a. Inget kommer jag ihåg. JAg har glömt mina vänner och familj, de har bönat, bett gråtit, varit arga - men jag har inte lyssnat. Till slut insåg jag att detta var ohållbart. En annan sak som skrämde mig rejält var mina levervärden. Det finns två olika leverprover som heter A-SAT och A-LAT som ska se ut så här:
A-SAT ska ligga mellan 0,25 och 0,75, varav 0,75 är ohälsosamt högt. Mitt A-SAT låg på 4,3.
A-LAT är något liknande, fast mitt låg på 3,7.
Total leversvikt med andra ord. Jag insåg att jag höll på att ta livet av mig. Jag ringde behandlingshemmet och grät och bönade om att få komma tillbaks, vilket jag med öppenvårdens hjälp faktiskt fick. Tredje avgiftningen inleddes på östra sjukhusets avdelning 368, dit jag kom den 11 augusti 2008. Den 18 augusti kom jag åter till behandlingshemmet, där jag stannade fram tills det stängde för gott den 15 december.
Mitt äktenskap gick i kras under sommaren, men väl på behandlingshemmet igen träffade jag min nuvarande pojkvän, han är helt otroligt fantastisk och så fin och underbar så jag kan knappt tro att det är sant :-) Johnny heter han, och jag älskar honom så :-) Och när det blir jobbigt, när drogtankar kommer, då stöttar vi varann och hjälper varann att komma upp ovanför ytan igen. Han är helt fantastisk!
Och mina vänner och familj är superglada att jag är tillbaka, att jag är fri från det helvete, det fängelse som hållit mig fången i så många år. Jag inser att kampen inte är vunnen än, att jag måste vara vaksam och fortsätta kämpa, men det kommer jag att göra.
Jag inser att detta blev långt, men det är ändå i korta drag. Min historia. Och idag har jag 171 dagar :-)
Over and out!
ANT-projektet i skolan + 170 dagar
Tjoo!
Min dygnsrytm börjar bli redigt risig. Slocknade inte förrän halv nio i morse =/ Antar att det kan ta ett tag att bli helt återställd efter alla förbannade substanser.
Igår kom jag helt plötsligt att tänka på det så kallade ANT-projektet man hade i skolan någon gång om året eller så. Någon mer som minns det? ANT står för Alkohol, Narkotika, Tobak. Det var som någon slags temavecka, ett superjippo som handlade om hur otroligt icke-bra det var med sprit, knark och tobak. Med facit i hand kan jag ju inte ha lyssnat så värst noga under ANT-projektet.... 3 fel av 3 möjliga liksom.. Men, två av posterna är i alla fall eliminerade, tobaken tänker jag inte sluta med just nu. Känns inte som prio ett över huvud taget, fast det är klart, att sluta någon gång även med tobak ligger någonstans i periferin. Men inte idag som sagt ;-)
Annars har jag 170 dagar idag. Det rena halvåret närmar sig med stormsteg, 11 februari är det =)
Idag har jag dessutom fått hem ett spel till x-boxen som jag köpt. Fable heter det. Så nu vet ni vad jag kommer syssla med den närmsta tiden ;-)
Over and out!
Min dygnsrytm börjar bli redigt risig. Slocknade inte förrän halv nio i morse =/ Antar att det kan ta ett tag att bli helt återställd efter alla förbannade substanser.
Igår kom jag helt plötsligt att tänka på det så kallade ANT-projektet man hade i skolan någon gång om året eller så. Någon mer som minns det? ANT står för Alkohol, Narkotika, Tobak. Det var som någon slags temavecka, ett superjippo som handlade om hur otroligt icke-bra det var med sprit, knark och tobak. Med facit i hand kan jag ju inte ha lyssnat så värst noga under ANT-projektet.... 3 fel av 3 möjliga liksom.. Men, två av posterna är i alla fall eliminerade, tobaken tänker jag inte sluta med just nu. Känns inte som prio ett över huvud taget, fast det är klart, att sluta någon gång även med tobak ligger någonstans i periferin. Men inte idag som sagt ;-)
Annars har jag 170 dagar idag. Det rena halvåret närmar sig med stormsteg, 11 februari är det =)
Idag har jag dessutom fått hem ett spel till x-boxen som jag köpt. Fable heter det. Så nu vet ni vad jag kommer syssla med den närmsta tiden ;-)
Over and out!
169 dagar
Japp, idag har jag varit drogfri i 169 dagar, eller 5 månader och 16 dagar. Sedan den 11 augusti 2008. Nice :-) Den 11 februari når jag nästa milstolpe på ett halvår och får därmed ännu en medalj från NA. En blå om jag inte minns fel.
Vid den här tiden 2008 var jag så jävla illa ute så det är inte klokt. Den 14 februari (alla hjärtans dag, vilken jävla ironi...) tog jag min senaste och allvarligaste överdos, fast det kommer jag skriva om mer då, när årsdagen närmar sig. JAg är glad att jag lever i alla fall, att kollapsen skedde offentligt och inte när jag var ensam hemma.
Well, annars händer inte så mycket i det övriga livet. Ska alldeles strax ner till affären och handla lite grejer som saknas inför middagen. Ägg bland annat. Grekisk paj blir det idag, me like me like :-) Sen hittade jag nåt recept igår på någon slags chokladpaj, och det låter ju otroligt gott :-D Så det blir det idag :-)
Så kan jag ju passa på att gnälla lite också! Jag har otroligt fula tapeter. Verkligen. Plus att katterna har gått loss på dem rejält på vissa ställen i lägenheten, framför allt i datarummet. What a bummer! Blir till att måla om snarast.
Annars mår Josefin bra! :-)
Over and out!
Vid den här tiden 2008 var jag så jävla illa ute så det är inte klokt. Den 14 februari (alla hjärtans dag, vilken jävla ironi...) tog jag min senaste och allvarligaste överdos, fast det kommer jag skriva om mer då, när årsdagen närmar sig. JAg är glad att jag lever i alla fall, att kollapsen skedde offentligt och inte när jag var ensam hemma.
Well, annars händer inte så mycket i det övriga livet. Ska alldeles strax ner till affären och handla lite grejer som saknas inför middagen. Ägg bland annat. Grekisk paj blir det idag, me like me like :-) Sen hittade jag nåt recept igår på någon slags chokladpaj, och det låter ju otroligt gott :-D Så det blir det idag :-)
Så kan jag ju passa på att gnälla lite också! Jag har otroligt fula tapeter. Verkligen. Plus att katterna har gått loss på dem rejält på vissa ställen i lägenheten, framför allt i datarummet. What a bummer! Blir till att måla om snarast.
Annars mår Josefin bra! :-)
Over and out!
Otroligt lugn dag
Gohejsan!
Idag vaknade vi otroligt sent här hemma... Kom inte upp förrän 14.30, det känns ju sådär bra. Lycka till att kunna somna ikväll =/ Fast å andra sidan blev det grymt sent igår kväll. Well well.
Idag har jag inte gjort så mycket annat än att spela TV-spel, vilket i och för sig är ett bra sätt att spendera sin tid :-) Johnny är i affären och handlar lite grejer som fattades för middagen, så när han kommer hem blir det till att fixa i ordning maten. Fisk blir det idag. Me like :-)
167 dagar drogfri tid idag. Den 11 februari "firar" jag 6 månader. Det känns lite som en milstolpe på något sätt. Om jag blickar tillbaka ett halvår så ser jag att det har hänt otroligt mycket, fan det är inte sant. Alla tankar, bekymmer, problem som jag har försökt knarka bort under såpass många år har tvingats upp till ytan, och inte fan har det varit lätt alla gånger. Trots allt har det inte varit så jobbigt som jag trodde att det skulle vara, då hade jag aldrig flytt in i knarket, även om det inte varit helt lätt. Men, en dag i taget, one step at the time.
Over and out.
Idag vaknade vi otroligt sent här hemma... Kom inte upp förrän 14.30, det känns ju sådär bra. Lycka till att kunna somna ikväll =/ Fast å andra sidan blev det grymt sent igår kväll. Well well.
Idag har jag inte gjort så mycket annat än att spela TV-spel, vilket i och för sig är ett bra sätt att spendera sin tid :-) Johnny är i affären och handlar lite grejer som fattades för middagen, så när han kommer hem blir det till att fixa i ordning maten. Fisk blir det idag. Me like :-)
167 dagar drogfri tid idag. Den 11 februari "firar" jag 6 månader. Det känns lite som en milstolpe på något sätt. Om jag blickar tillbaka ett halvår så ser jag att det har hänt otroligt mycket, fan det är inte sant. Alla tankar, bekymmer, problem som jag har försökt knarka bort under såpass många år har tvingats upp till ytan, och inte fan har det varit lätt alla gånger. Trots allt har det inte varit så jobbigt som jag trodde att det skulle vara, då hade jag aldrig flytt in i knarket, även om det inte varit helt lätt. Men, en dag i taget, one step at the time.
Over and out.
Lite historia om mig.
Jaha, då har även jag skaffat en blogg. Där ser man ;-)
Jag är i alla fall Josefin, fyller 27 nu i april och bor in the suburbs of Göteborg tillsammans med mina katter. Är sedan 166 dagar nykter narkoman, så varje dag som går blir jag lite stoltare :-) I augusti 2008 åkte jag in på min tredje och sista avgiftning, avdelning 368 på Östra sjukhuset här i Göteborg. Där blev jag kvar tills den 18:e augusti, då jag för andra gången åkte in på behandlingshem. Tyvärr beslutade sig sjukvården att lägga ner behandlingshemmet för att spara pengar, vilket medförde att alla patienter var tvungna att lämna stället i mitten av december. Då hade jag varit där i ganska exakt 4 månader.
Tiden har gått, och nu har jag bott hemma själv i lite mer än en månad. Jag är fortfarande nykter, har inga planer på att någonsin röra någon sorts drog igen. Jag fixar det här. Som stöd har jag NA (Anonyma Narkomaner), öppenvård, en otroligt stöttande familj och vänkrets, samt en otroligt fin kille, också han nykter narkoman, som jag träffade på behandlingshemmet. Vi har varit ett par i lite drygt 4 månader nu.
Jag är i alla fall Josefin, fyller 27 nu i april och bor in the suburbs of Göteborg tillsammans med mina katter. Är sedan 166 dagar nykter narkoman, så varje dag som går blir jag lite stoltare :-) I augusti 2008 åkte jag in på min tredje och sista avgiftning, avdelning 368 på Östra sjukhuset här i Göteborg. Där blev jag kvar tills den 18:e augusti, då jag för andra gången åkte in på behandlingshem. Tyvärr beslutade sig sjukvården att lägga ner behandlingshemmet för att spara pengar, vilket medförde att alla patienter var tvungna att lämna stället i mitten av december. Då hade jag varit där i ganska exakt 4 månader.
Tiden har gått, och nu har jag bott hemma själv i lite mer än en månad. Jag är fortfarande nykter, har inga planer på att någonsin röra någon sorts drog igen. Jag fixar det här. Som stöd har jag NA (Anonyma Narkomaner), öppenvård, en otroligt stöttande familj och vänkrets, samt en otroligt fin kille, också han nykter narkoman, som jag träffade på behandlingshemmet. Vi har varit ett par i lite drygt 4 månader nu.
Välkommen till min nya blogg!
Ska plita ihop en historia alldeles strax :-)
