Varför slutade jag knarka? + 171 dagar
Hallå!
Jag vet att jag tidigare skrivit att jag skulle skriva en hyfsat uttömmande bakgrundshistoria när det började närma sig ett halvår (11 februari alltså), men jag känner att jag lika gärna kan ta det nu, så blir det en kortare reflektion sen.
Varför slutade jag knarka? Ja, det finns inte bara ett svar på det, det var ganska många faktorer. Jag ska försöka förklara så gott jag kan. Jag kommer även ta en liten bakgrundshistoria till hur jag började också, för att lättare kunna ge en överblick.
För många år sedan (herregud, det låter ju som att jag är typ 60+ ;-)) råkade jag ut för ett väpnat rån på min arbetsplats. Det blev vad man kallar en "trigger" alltså en utlösande faktor för de psykiska problem jag kom att få. I och med denna trigger kom en massa gamla saker upp, t.ex. mobbningen under hela grundskolan osv. Jag gick in i en psykos och försökte ta livet av mig. Jag blev satt på en anti-depressiv medicin som heter Efexor, vilken skulle ta ca 4 veckor innan den började verka. Dock var jag så psykotisk och deprimerad att sjukvården ansåg att jag inte skulle palla dessa veckor omedicinerad och skrev därför ut ett lugnande benzo-preparat som heter Stesolid (vilket kom att bli min så kallade inkörsport till drogvärlden). Problemet var bara det att jag snabbt upptäckte hur bra man mådde på Stesolid, så varför bara ta en när man mår så bra av tio? Tyvärr råkade jag få en läkare som var oerhört frikostig med benzo (jag skriver tyvärr, hade han inte varit det kanske det hade kunnat stoppas där och då), så han skrev ut i pincip vad jag ville, när jag ville. För att kunna sova skrev han även ut ett preparat som heter Stilnoct (detta kom att bli min "favorit").
Hur som helst, jag kom på att man kunde blanda detta med sprit för ännu skönare effekt, vilket jag till slut gjorde varje dag. Under åren kom även morfin, opiater, svamp, värktabletter, kodein och spice in i bilden. Jag sprang runt som en idiot till olika läkare för att få tabletter utskrivet, vilket jag oftast fick. Men det kommer en dag då det inte räcker. Jag var tvungen att börja köpa skiten på gatan, via Internet samt att jag åkte utomlands och smugglade en hel del.
Nu tänker jag hoppa framåt i tiden och förklara lite om hur och varför jag bestämde mig för att det måste räcka nu.
I augusti 2006 (tror jag det var, kan ha varit 2007 också, mitt minne är så knarkskadat) var jag på min första avgiftning. Det var helt krasst för att min make ville det. Jag var där i nästan två veckor. Efter en vecka ungefär hade jag börjat knarka igen.
I februari 2008 var jag på min andra avgiftning. Det var precis efter min senaste överdos, som jag kommer skriva om mer en annan gång. Den gången var jag där frivilligt, för jag insåg att nu kommer det gå åt helvete. Väl där började min kontaktperson prata om behandlingshem. Det tyckte jag han kunde glömma, men jag åkte dit i alla fall, för att min omgivning ville det. Jag stannade i 12 dagar. En vecka senare, när jag kommit hem, började jag knarka igen. Nu är vi framme i maj 2008.
Sommaren kom, och nu började jag fatta att jag var riktigt illa ute. Jag kommer i princip inte ihåg någonting från de senate åren, för jag har varit så drogad, jag har varit på fester jag inte kommer ihåg, jag köpte en bil som jag inte kommer ihåg, jag har varit på viktiga möten med FK bl.a. Inget kommer jag ihåg. JAg har glömt mina vänner och familj, de har bönat, bett gråtit, varit arga - men jag har inte lyssnat. Till slut insåg jag att detta var ohållbart. En annan sak som skrämde mig rejält var mina levervärden. Det finns två olika leverprover som heter A-SAT och A-LAT som ska se ut så här:
A-SAT ska ligga mellan 0,25 och 0,75, varav 0,75 är ohälsosamt högt. Mitt A-SAT låg på 4,3.
A-LAT är något liknande, fast mitt låg på 3,7.
Total leversvikt med andra ord. Jag insåg att jag höll på att ta livet av mig. Jag ringde behandlingshemmet och grät och bönade om att få komma tillbaks, vilket jag med öppenvårdens hjälp faktiskt fick. Tredje avgiftningen inleddes på östra sjukhusets avdelning 368, dit jag kom den 11 augusti 2008. Den 18 augusti kom jag åter till behandlingshemmet, där jag stannade fram tills det stängde för gott den 15 december.
Mitt äktenskap gick i kras under sommaren, men väl på behandlingshemmet igen träffade jag min nuvarande pojkvän, han är helt otroligt fantastisk och så fin och underbar så jag kan knappt tro att det är sant :-) Johnny heter han, och jag älskar honom så :-) Och när det blir jobbigt, när drogtankar kommer, då stöttar vi varann och hjälper varann att komma upp ovanför ytan igen. Han är helt fantastisk!
Och mina vänner och familj är superglada att jag är tillbaka, att jag är fri från det helvete, det fängelse som hållit mig fången i så många år. Jag inser att kampen inte är vunnen än, att jag måste vara vaksam och fortsätta kämpa, men det kommer jag att göra.
Jag inser att detta blev långt, men det är ändå i korta drag. Min historia. Och idag har jag 171 dagar :-)
Over and out!
Jag vet att jag tidigare skrivit att jag skulle skriva en hyfsat uttömmande bakgrundshistoria när det började närma sig ett halvår (11 februari alltså), men jag känner att jag lika gärna kan ta det nu, så blir det en kortare reflektion sen.
Varför slutade jag knarka? Ja, det finns inte bara ett svar på det, det var ganska många faktorer. Jag ska försöka förklara så gott jag kan. Jag kommer även ta en liten bakgrundshistoria till hur jag började också, för att lättare kunna ge en överblick.
För många år sedan (herregud, det låter ju som att jag är typ 60+ ;-)) råkade jag ut för ett väpnat rån på min arbetsplats. Det blev vad man kallar en "trigger" alltså en utlösande faktor för de psykiska problem jag kom att få. I och med denna trigger kom en massa gamla saker upp, t.ex. mobbningen under hela grundskolan osv. Jag gick in i en psykos och försökte ta livet av mig. Jag blev satt på en anti-depressiv medicin som heter Efexor, vilken skulle ta ca 4 veckor innan den började verka. Dock var jag så psykotisk och deprimerad att sjukvården ansåg att jag inte skulle palla dessa veckor omedicinerad och skrev därför ut ett lugnande benzo-preparat som heter Stesolid (vilket kom att bli min så kallade inkörsport till drogvärlden). Problemet var bara det att jag snabbt upptäckte hur bra man mådde på Stesolid, så varför bara ta en när man mår så bra av tio? Tyvärr råkade jag få en läkare som var oerhört frikostig med benzo (jag skriver tyvärr, hade han inte varit det kanske det hade kunnat stoppas där och då), så han skrev ut i pincip vad jag ville, när jag ville. För att kunna sova skrev han även ut ett preparat som heter Stilnoct (detta kom att bli min "favorit").
Hur som helst, jag kom på att man kunde blanda detta med sprit för ännu skönare effekt, vilket jag till slut gjorde varje dag. Under åren kom även morfin, opiater, svamp, värktabletter, kodein och spice in i bilden. Jag sprang runt som en idiot till olika läkare för att få tabletter utskrivet, vilket jag oftast fick. Men det kommer en dag då det inte räcker. Jag var tvungen att börja köpa skiten på gatan, via Internet samt att jag åkte utomlands och smugglade en hel del.
Nu tänker jag hoppa framåt i tiden och förklara lite om hur och varför jag bestämde mig för att det måste räcka nu.
I augusti 2006 (tror jag det var, kan ha varit 2007 också, mitt minne är så knarkskadat) var jag på min första avgiftning. Det var helt krasst för att min make ville det. Jag var där i nästan två veckor. Efter en vecka ungefär hade jag börjat knarka igen.
I februari 2008 var jag på min andra avgiftning. Det var precis efter min senaste överdos, som jag kommer skriva om mer en annan gång. Den gången var jag där frivilligt, för jag insåg att nu kommer det gå åt helvete. Väl där började min kontaktperson prata om behandlingshem. Det tyckte jag han kunde glömma, men jag åkte dit i alla fall, för att min omgivning ville det. Jag stannade i 12 dagar. En vecka senare, när jag kommit hem, började jag knarka igen. Nu är vi framme i maj 2008.
Sommaren kom, och nu började jag fatta att jag var riktigt illa ute. Jag kommer i princip inte ihåg någonting från de senate åren, för jag har varit så drogad, jag har varit på fester jag inte kommer ihåg, jag köpte en bil som jag inte kommer ihåg, jag har varit på viktiga möten med FK bl.a. Inget kommer jag ihåg. JAg har glömt mina vänner och familj, de har bönat, bett gråtit, varit arga - men jag har inte lyssnat. Till slut insåg jag att detta var ohållbart. En annan sak som skrämde mig rejält var mina levervärden. Det finns två olika leverprover som heter A-SAT och A-LAT som ska se ut så här:
A-SAT ska ligga mellan 0,25 och 0,75, varav 0,75 är ohälsosamt högt. Mitt A-SAT låg på 4,3.
A-LAT är något liknande, fast mitt låg på 3,7.
Total leversvikt med andra ord. Jag insåg att jag höll på att ta livet av mig. Jag ringde behandlingshemmet och grät och bönade om att få komma tillbaks, vilket jag med öppenvårdens hjälp faktiskt fick. Tredje avgiftningen inleddes på östra sjukhusets avdelning 368, dit jag kom den 11 augusti 2008. Den 18 augusti kom jag åter till behandlingshemmet, där jag stannade fram tills det stängde för gott den 15 december.
Mitt äktenskap gick i kras under sommaren, men väl på behandlingshemmet igen träffade jag min nuvarande pojkvän, han är helt otroligt fantastisk och så fin och underbar så jag kan knappt tro att det är sant :-) Johnny heter han, och jag älskar honom så :-) Och när det blir jobbigt, när drogtankar kommer, då stöttar vi varann och hjälper varann att komma upp ovanför ytan igen. Han är helt fantastisk!
Och mina vänner och familj är superglada att jag är tillbaka, att jag är fri från det helvete, det fängelse som hållit mig fången i så många år. Jag inser att kampen inte är vunnen än, att jag måste vara vaksam och fortsätta kämpa, men det kommer jag att göra.
Jag inser att detta blev långt, men det är ändå i korta drag. Min historia. Och idag har jag 171 dagar :-)
Over and out!
Kommentarer
Trackback
