valkyriah

Hej!

Idag har jag 189 dagar. Det känns bra :-)

Jag har kommit på mig själv med att sakna behandlingshemmet lite. Inte så konstigt kanske, det var ju mitt hem under en ganska lång tid... Kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är för tiden där, trots att det var otroligt jonnbigt periodvis. Jag saknar vissa ur personalen, saknar att dela vardagen med alla de andra som var där. Men, den tiden är förbi, och nu är det bara till att kämpa vidare på egen hand, med hjälp av öppenvård, NA, vänner och familj. Och Johnny då såklart, min superfina pojkvän :-) Det är ganska exakt 2 månader sedan jag lämnade behandlingshemmet, och jag är ganska stolt över att jag inte stoppat i mig något, ingen sprit, inga tabletter, ingenting :-) Tyvärr fick jag nyss veta att en av dem som var på behandlingshemmet samtidigt som jag har börjat knarka igen =/ En annan är på ett annat behandlingshem, och ytterligare en går det bra för. Känns skönt att det går bra för just honom, vi hade otroligt kul ihop och han är en jättefin kille :-)

Sen har vi då mig och Johnny, och oss går det också bra för :-)

Jag blir nästan överväldigad när jag tänker på hur mycket som hänt bara de senaste månaderna (okej, senaste året kanske jag ska säga). Jag har varit på två avgiftningar, två vändor på behandlingshem, gått igenom en skilsmässa, hållt på att stryka med pga allt jävla knark, träffat en ny kille som är helt otrolig, bo själv för första gången och framför allt; Jag har slutat knarka och börjat reda upp livet. Blir dock lite sorgsen när jag tänker på vad jag hade hunnit med, vart jag hade stått i livet nu om jag inte knarkat bort så många år :-( Men, det finns inget jag kan göra åt det. Bara att se framåt nu och börja om. That's life. Jag kan inte gråta över spilld mjölk så att säga...

Idag har jag inte gjort någonting, bara suttit vid datorn och snackat lite med Linda i telefon :-) Väntar på Johnny som borde vara här när som helst.

Over and out!